Sedan urminnes tider har det vidsträckta skogsbälte, som sträcker sig från kusten och västerut genom södra Hälsingland, norra Gästrikland och in i allra östligaste Dalarna, av hävd kallats Ödmården. Denna gränsskog skilde Svealand från Norrland. Ödmården är ett fornnordiskt ord som betyder "den öde skogen" och har sedan medeltiden varit sägenomspunnen och ett känt tillhåll för rövare och fredlösa. Ödmårdens utbredning begränsas på ett naturligt sätt i norr genom sjöarna Marmen och Bergviken. Väster om Kilafors bryter Bofaradalen och Flugåns dalgång storskogens mäktiga barriär, liksom Hamrånge- och Ockelbobygderna i söder. Kommungänsen mellan Ovanåker och Bollnäs brukar idag räknas som Ödmårdens västliga begränsning. Efter den svedjefinska invandringen började man namnge socknarnas finnskogar. De finnskogar som idag överlappar och ingår i begreppet Ödmården är Svartnäs och Ockelbo finnmarker, samt Bollnäs, Hanebo och Hamrånge finnskogar.




Om Ödmårdens och Finnskogens musik, dans och historia


Det finns en rik folkmusikskatt med äldre musik och danstraditioner i finnskogsområdet mellan Gästrikland, Hälsingland och Dalarna i den stora gränsskog som i sin förlängning österut mot kusten benämns Ödmården. Det är en folkmusikskatt som folkmusikfolket älskar. Sedan 1970-talet har alltfler börjat spela låtarna och dansa de många danserna.

I folkmusiksverige är Bingsjö den mest kända orten och Bingsjö i Rättviks kommun är en symbol för finnskogens folkmusikskatt. Men det finns väldigt stora likheter i spelmansmusiken idet geografiska område som begränsas i väster av Bingsjö och i öster av Axmar som ligger vid kusten. Där finns gemensamma låtar och spelsätt. Utbytet har varit stort mellan spelmännen. Ett bra exempel är spelmannen Anders Jansson-Wikström (1830-1918) från Sjösveden i södra Hälsingland. Han är känd under smeknamnet Vingel-Anders och var en kringvandrande smed och skomakare. Hans låtar finns spridda i södra Hälsingland, norra Gästrikland och östra Dalarna.

Vingel-Anders spelade med en rad personer som i dag är kända som de historiska spel-mansprofilerna i området. Han spelade med Pekkos Per från Bingsjö. Välkände Hjort-Anders spelade låtar efter honom. Vingel-Anders spelade med Jon Andersson Spetz i Åmot och med Karl Lindblad som bodde i Axmar och Lingbo. Spelmannen Gustav Jernberg, en annan viktig profil, hörde Vingel-Anders och Karl Lindblad kappspela i början av århundradet, det var 1907.

Det var inte bara Vingel-Anders som for omkring i bygderna. Hjort-Anders och andra spelmän från Bingsjö arbetade i skogen i södra Hälsingland och norra Gästrikland. En följd av det omfattande utbytet är att många populära låtar finns i olika varianter i området. Ett exempel är den välkända Bingsjölåt som kallas Hjortingens polska. Varianter finns i Alfta och i Skogs socken norr om Axmar i Gästrikland.

Det handlar dessutom inte bara om gemensamma låtar. Det finns stora likheter i själva spelsättet. Sättet att spela den allmänt förekommande jämna polskan har stora likheter i området. Polskorna har dessutom ofta rik ornamentik, något som kan spåras tillbaka till 1700-talet.

Folkmusikforskare beskriver saken så att Sverige är delat i ett östligt och ett västligt folkmusikområde. Gränsen kan dras långt norrifrån och ända ner till Skåne. Den musikaliska gränsen går rakt igenom Dalarna, väster om Bingsjö men öster om Rättvik. Musiken från Ore, Bingsjö och Svärdsjö hör till det östra låtområdet och där hamnar naturligtvis även Hälsingland och Gästrikland.

Det mesta av spelmansmusiken är dansmusik. Och det finns många äldre danser nedtecknade i finnskogsområdet. Danser med rötterna i 1700-talet och tidigare. Det gäller naturligtvis i första hand polskedanser.

En av de mest populära polskedanserna i landet är den som kallas Bingsjöpolskan och det finns stora likheter mellan Bingsjöpolskan och motsvarande danser från Alfta i Hälsingland och Jädraås i Gästrikland.

Att snurra åt båda håll i polskedanser förekom när polska dansades allmänt. I själva omdansningen snurrar man först åt ena hållet och sedan åt det andra. I Sverige finns bara ett fåtal sådana danser upptecknade. Två av dessa uppteckningar är gjorda i Svärsjö i Dalarna och i Ockelbo i Gästrikland. För dem som dansar polska är det en utmaning att kunna snurra åt båda håll.


Historisk bakgrund

Det stora geografiska område som tidigare beskrivits som folkmusikaliskt länkade och som sträcker sig från kusten i öster och långt bortåt Bingsjötrakten i väster, omfattar både den uråldriga Ödmården och de mer sentida Finnskogarna, av vilka de flesta överlappar och ingår i Ödmården (Utom Rättviks Finnmark och Alfta Södra Finnskog.) Ödmården, som i äldre tider beskrevs skilja Norrland från Svealand, var det enorma ödemarksområde som omfattade hela gränslandet mellan Hälsingland och Gästrikland, men som också enligt de gamla sägnerna sträckte sig ända bort till Svärdsjö i östligaste Dalarna. Denna vildmark började successivt befolkas under medeltiden och själva hjärtat av Ödmården blev under 1300-talet Skogs socken.

Det är i detta stora område (inklusive Rättvik och Alfta Finnskogar) som våra gränslåtar har sitt ursprung. De platser som tidigare nämnts, som Lingbo, Själstuga och Skog och som hyst storpelmän som Karl Lindblad, ligger helt utanför det finnskogsområde som det här talas om. Dagens Finnskogar, inom och utom Ödmården, var i huvudsak ödemark fram till Gustav Vasas regenttid på 1500-talet. Endast ett antal fäbodar beboddes sommartid.

Området genomkorsades sedan uråldrig tid av några färdleder från Ockelbo och upp mot Ljusnanbygden vid nuvarande Skog följde de så kallade Finnstigen den nord- sydgående rullstensåsen. Detta var en viktig färdled ner mot Mälardalen använd ända från Kristi födelse eller ännu tidigare. Den från 800-talet kända och under Medeltiden flitigt använda Norrstigen kom från Hamrånge upp förbi det 1000-åriga övernattningsstället vid Själstuga och gick sedan vid Skog ihop med Finnstigen. Längst i väster drog den forntida färdvägen den så kallade Hälsingskogen fram, från Falun över Svärdsjö till Alfta i Hälsingland. Man reste vintertid över sjösystem och övernattade bland annat i Dalstuga, några kilometer från Bingsjö och i Mållångsstuga i Hälsingland. Leden utnyttjades redan av Olav den helige år 1030. Men Finnskogen har också en gemensam historia även om saken beskrivs med andra utgångspunkter. Orter som Bingsjö i Dalarna, Annefors i Hälsingland och Kungsberget i Gästrikland har alla det gemensamt att de ligger i den så kallade finnskogen. Det är ingen tillfällighet att spelmannen Pekkos Gustaf bodde i Bingsjö eller att det i Kungsberget i Sandvikens kommun finns en polska som heter Rikorpilåten.

Föreställ dig dessa skogfyllda gränsområden, mellan norra Gästrikland, södra Hälsingland och Östra Dalarna, utan moderna vägar, bilar och telefoner. Så var det för 150 år sedan. Den tidens spelmän var ofta småbönder, skogshuggare och bruksarbetare.

På 1580-talet började så finnar invandra. De bosatte sig i området och därmed lades, som många tror, grunden till begreppet finnskogen. I själva verket är ordet Finnskog förhistoriskt och syftar på samiska områden. Den svedjefinska invandringen pågick till omkring 1640. Människor bosatte sig permanent i hela finnskogsområdet. Jakt, fiske, boskapsskötsel samt det produktiva svedjebruket gav god bärgning åt finnarna.

Svedjebruket krävde stora skogsområden och förbjöds omkring år 1700. Skogen behövdes till att framställa kol till den expanderande järnhanteringen. Järnet var Sveriges viktigaste exportvara från 1600 till 1850.

I utkanten av Finnskogen och Ödmården anlades hammare, hyttor och järnbruk. Många blev kolare och dagsverkare vid dessa anläggningar. Dessutom flyttade fler människor till de nya bruken från andra delar av landet.

Efterhand assimilerades finnarna, endast språket levde kvar in på 1800-talet. Staten gav bruken tillgång till stora skogsområden. Kolning och forkörning blev viktiga inkomstkällor för finnskogens folk. Man började göra inköp i brukssamhällena och självhushållningen luckrades upp.

Mot mitten av 1800-talet blev det sämre tider för de små järnbruken, i stället expanderade sågverksindustrin, skogen fick ännu ett användningsområde. Återigen kom många nya människor till finnskogen, nu för avverkning och flottning. Forkarlarna och kolarna blev skogsarbetare och flottare.

Även de nya arbetena var säsongsbundna, vilket gav möjlighet till bruket av de egna åkrarna. Kulturellt sett var finnskogen en enhet. Näringar, samfärdsel, musik och dans hade en enhetlig karaktär. Finnskogens folk hade mer gemensamt med varandra inbördes än med befolkningen i centralbygderna